davidhs - ordem e progresso

Efter lite spontansurfning igår kom jag och jholme över den här filmsnutten på YouTube. Det är Ray Charles och Billy Preston i högform. Observera Billy Prestons danssteg. Magiskt! Denna filmsnutt är fr.o.m. nu officiellt YouTubes bästa och har petat ner The Ross Sisters låt Solid Potato Salad.

När jag är igång kan jag meddela att jag har uppdaterat mina fotoalbum på Picasa med drygt tusen bilder. Om nu någon skulle vara intresserad är det fritt fram att kika på dem. Det är många godbitar från Rio de Janeiro.

2009 - Brasilien (December)

2009 - Brasilien (Januari)

Well well well... Nu är det verkligen dags att jag tar mig tid att skriva lite.

jholme sover.

Just i detta nu ligger jholme och sover under sin madrass (se bilden ovan) av någon outgrundlig anledning. Detta innebär ett utmärkt tillfälle att lägga beslag på jholmes dator. Som ni kanske förstår har jag fortfarande ingen dator, utan det verkar inte bättre än att jag får klara mig utan tills vi åker hem (om nu inte vår amigo Humberto lyckas få tag på en som jag kan låna).

Hur som helst. We are back in the C to the A to the M to the P to the I to the N to the A to the S – Campinas. And it's officially kickin'! Jag har fått i uppdrag av vår favoritcarioca Eloiza att jobba på min blackness eftersom vi skall starta en R&B-grupp som endast skall spela hyllningslåtar till Flamengo. Det låter som ett omöjligt uppdrag eftersom jag är en rock n' roll-guy, jag vet, men en wigger har jag alltid varit så jag skall göra mitt yttersta för att väcka gangsterrapparen inom mig. Booyaa!

Det var ett lite sidospår. Hur som helst (igen) är vi tillbaka i Campinas efter två helt fantastiska veckor i Cidade Maravilhosa – Rio de Janeiro. Vi anlände till ett regnigt São Paulo den 6:e januari efter en nattlig bussresa. När vi anlände till Campinas sade min hals ifrån och jag blev sängliggande i nästa en hel vecka. Det var en jäkligt märklig åkomma som jag åkte på; fruktansvärd halvont, men ingen feber. Som tur var, är vår amigo Adriano så gott som färdigutbildad läkare och hjälpsam som han är, tog han med mig till akuten där jag fick en spruta ren paracetamol mot smärtan. Adriano var mer än glad att hjälpa till eftersom han annars skulle ha tillbringat eftermiddagen med att undersöka kvinnor med sexuellt överförbara sjukdomar. Man kan väl säga att han var mer än nöjd över att får lämna över det jobbet till en kollega. Jag skojade lite med Adriano och sa att det där måste vara baksidan med att vara läkare. Dock höll Adriano inte med. Baksidan var givetvis att undersöka män med samma slags sjukdomar. Förmodligen är det därför Adriano siktar på att bli plastikkirurg.

I rain São Paulo.

Jag var lite inne på att det är regnigt här i São Paulo. Just i år är det tydligen extremt mycket regn. För en svenne-banan-gringo som jag själv är det ganska anmärkningsvärt hur vädret skiftar här borta. Under dagarna är det jäkligt varmt och pressande sol. Temperaturerna kan ligga runt 35-40 grader när det är som varmast under dagen. Sedan runt 18-, 19-tiden kommer en rejäl skur som håller på i 10-15 minuter. Sedan lättar det upp som att ingenting har hänt. I lördags kom ett rejält oväder som avslutade sin tripp över Campinas med att slå ner en blixt i vårt hus, vilket resulterade i ett antal strömlösa timmar samt tre, fyra dagar utan internet. Just i det ögonblick då blixten slog ner, trodde både jag och jholme att huset skulle braka ihop. Apropå vädret, så köpte jag den här t-shirten (se ovan) innan vi åkte till Rio. Jag kan lugnt säga att den har gjort succé bland både Cariocas (folk från Rio-trakten) samt Paulistas (folk från São Paulo).

Nog om vädret. Vi åkte med nattbuss till Rio den 21 december och anlände i Rio den 22:a på morgonen. Vår übersnälla amiga Natalinha körde oss till bussterminalen. När Natalihna hämtade upp oss kom hon in till vår lägenhet i ca. en timme. Det var tydligen nog för att en bandit skulle hinna slå in rutan och sno bilstereon samt några andra småsaker (bl.a. Natalinhas parfym). Första dagen i Rio gjorde vi inte speciellt mycket. Vi slappade mest på stranden och drack en och en annan öl. Både jag och jholme var bra slitna efter bussresan.

Oscar Niemeyers Museum of Contemporary Art.


William Shatner?


Hela gänget minus jholme.


jholme, Aikena, Eloiza och Aizhan.

De första dagarna hängde vi mest med Eloiza och gjorde några utflykter runt om Rio. Eloiza hade två kazakstanska kompisar, som tillvardags pluggar i Los Angeles, på besök. Dom hängde givetvis med också.  Det blev utflykter med båt till Niterói samt Paquetá. I Niterói, som är en stad som ligger intill Rio de Janeiro som man kan ta sig till med bil över en gigantiskt bro, eller som vi tog oss dit – med båt. Där besökte vi Oscar Niemeyers berömda Museum of Contemporary Art. En byggnad som påminner väldigt mycket om ett UFO och när man står inne i byggnaden så påminner hela kalaset om kommandobryggan på Enterprise i Star Trek. Coolt, minst sagt. Senare samma dag tog vi en annan färja till ön Paquetá, vilket är en liten ö med mycket små och gamla byggnader och fantastisk natur.

Paquetá.


Indiana Speedos eller förlåt, jholme på äventyr på Paquetá.

Det är inte helt lätt att hålla isär dagarna den första veckan vi tillbringade i Rio. En kväll vigdes i alla fall åt att åka till Lapa där vi gick på en tvättäkta ”Funk-fest”, vilket var en jäkla upplevelse. Det var Eloiza, Anamaria (en albansk tjej som vi träffade på stranden i Copacabana) samt Eloizas kusin med vänner. Och jag och jholme förstås.

Lapa.


Samba på Funkfesten.

Funkmusiken här i Brasilien var inte riktigt vad jag väntade mig. Funk för mig är någon form av mer rytmbaserad jazz. Dock, här i Brasilien är funk, musik som ursprungligen kommer från favelorna. En ganska välkänd funklåt är den här (se nedan), som var en riktigt sommarplåga hemma i Sverige.

Det är inte många som vet att den här låten är ursprungligen väldigt gammal och i originalversionen, som är förbjuden (jag vet dock inte om det här är originalversionen), uppmanar till krig mellan de olika favelorna. Texten uppmanar de rivaliserande gängen/knarkkungarna att ”komma och ta med vapen” samt att ”man inte rädd” osv. Förutom våld, handlar funklåtarna mycket om sex och det återspeglar sig verkligen i hur man dansar. Och då speciellt hur tjejerna dansar. Det skulle vara en underdrift om jag sa att jag och jholme trivdes på dansgolvet. Det spelades inte bara funk på stället, som förövrigt var gigantiskt, utan även samba, certanejo och salsa. Kvällen blev jäkligt lyckad och minnesvärd.

Innan jag fortsätter måste jag verkligen kommentera brasilianska MTV. Jag har länge hävdat att Sverige (efter Tyskland) har världens näst sämsta musiksmak. Efter att ha haft morgon-TV med brasilianska MTV i två veckor kan jag säga att jag ganska snabbt förstod att jag hela tiden har varit rätt ute. I Brasilien – på MTV – spelas faktiskt musik av människor som har talang. Tro det eller ej. I Sverige får man stå ut med Basshunter, Günter eller Star Pilots. I Brasilien kan man njuta av låtar som Pretty Noose av Soundgarden, Tommy the Cat och My Name Is Mud av Primus och alla möjliga låtar av Alice in Chains, Pantera, The Who och Led Zeppelin. Ok, nu ska sluta vara en besserwisser och nörd och fortsätta. Förresten, när jag är inne på brasiliansk TV måste jag givetvis nämna att Arn gick på filmkanalerna. Både jag och jholme blev lovligt förvånade när vi slog på TV:n och det första som dyker upp är Sven-Bertil Taube - pratandes svenska. Galet.

Morgonmusik i Copacabana.

Varje dag tillbringade vi på stranden och blev väldigt goda vänner med ett par som hade ett litet partytält där vi kunde hyra solstolar och köpa öl. Namnet på tältet var VIP, eller som det uttalas på portugisiska VIPI, på samma sätt som att David uttalas Davidi. Varje dag vi kom ner på stranden ropade killen som ägde tältet – ”Oi Davidi!” och vi fick stolar direkt samt varsin öl. Skol till David. Itaipava till jholme.

Hela vistelsen i Rio gick överlag hur bra som helst, dock under första veckan blev en person mördad bakom hotellet intill vårt snabbköp. Man har hört flera gånger att vi gringos måste vara försiktiga i Rio och då fick man sig en tankeställare. Minst sagt. Dock glömmer en gringo ganska fort, så det gick inte många dagar innan jag stod öga mot öga med en pistolmynning och blev rånad. Det kommer jag dock till lite senare.

Julafton i Rio de Janeiro. Lagom mysig, som jholme skulle ha sagt.

Julafton i Rio var inte direkt en höjdare. Hela Copacabana var i stort sett tomt och jag och jholme kunde inte göra annat än att gå runt på olika hotellbarer och dricka öl. Dessa var givetvis var tomma. När man sedan pratade med familjen via Skype och web-kamera fick man hemlängtan för första gången sedan man kom till Brasilien.

Under mellandagarna hann vi också med ett besök på Pão de Açúcar (Sugar Loaf eller Sockertoppen på engelska och svenska). Vi fick en jäkligt trevlig överraskning när Natialinha ringde och sa att hon var i Leblon, en del av den fantastiska beachen Ipanema i Rio. Detta resulterade i att det blev ett stort sällskap då jag och jholme åkte tillsammans med Anamarias och Natalinhas familj till Pão de Açúcar. Två gringos från Sverige, en gringofamilj från Albanien samt en tvättäkta brassefamilj (med italienskt påbrå) från São Paulo. Hyfsad mix. I alla fall, Pão de Açúcar är en gigantiska klippa som sticker upp ur vattnet mellan stadsdelarna Botafogo och Copacabana. Och för att ta sig upp på toppen måste man ta en linbana och utsikten från toppen var helt fantastisk.

Linbanan upp till The Sugar Loaf.


Flamengo i bakgrunden.


Vårt kära hem, Copacabana.

Nyårsafton i Rio de Janeiro är ju någonting man har hört talas om hemma i Sverige och det var precis lika galet och roligt som man hade väntat sig. Om inte ännu roligare än vad vi hade väntat oss. Kvällen började med en rejäl fest på vårt hotell där vi hade fri bar och fri mat (nåja, tilltugg). Jag och jholme hade väntat oss en rejälv buffé, men icke. Jag måste då nämna att vi betalde 250R$, vilket motsvarar 1000SEK. Det kanske inte var riktigt värt dom pengarna. Hur som helst var festen jäkligt rolig och vi körde ”Conga-line” hela kvällen iklädda plastslipsar och Hula-Hulahalsband.

Conga för hela slanten!


Lagom mysig, som jholme skulle ha sagt.

Under festen blev både jag och jholme blev rejält uppvaktade av ett gäng medelålders män. När dansen hade tagit rejäl fart inne på hotellet kom en lång, smal brasse med långt krulligt hår (kunde faktasikt ha varit Ronaldinhos okända kusin) fram till mig och sa –”Play with me!”. Jag fick, som så många gånger tidigare, tacka nej till erbjudandet varpå killen ramlar ihop och sätter sig på ändan och börjar gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra, så den spontana reaktionen blev att jag och jholme vek oss av skratt. Inte speciellt snyggt, jag vet, men det såg hysteriskt roligt ut.

När klockan började närma sig tolvslaget begav vi oss ut på beachen tillsammans med två miljoner (!!!) andra människor. Det var verkligen en upplevelse att bara gå omkring på beachen i Copacabana och mingla. Det alla väntade på var såklart fyrverkerierna. Dessa hade börjat riggas utanför kusten flera dagar innan på fem-sex stycken stora oljepråmar. Fyrverkeriet som sedan avfyrades är utantvekan det största och häftigaste fyrverkeri jag har sett.

Två miljoner människor på en och samma beach.


Grymma fyrverkerier. Obs: Lyxkryssningsfartygen ligger på rad för att se fyrverkeriet.

Efter fyrverkeriet bestämde jag mig för att begrava mina favoritskor. Som för övrigt hade gjort sitt för länge sedan. Brassarna håller på mycket med svart-magi och dylikt eftersom många följer spirituella religioner som härstammar från Afrika. Jag tänkte att jag givetvis måste ta seden dit jag kommer. Så, för att få ett så bra nytt decennium som möjligt begravde jag mina favoritskor som ett offer till de högre makterna. Hur som helst, lät det i alla fall jäkligt bra att göra det. Men starten på det nya decenniet kunde ha börjat bättre.

Vi träffade en tjej som också hette Natalia från Brasiliens huvudstad, Brasilia på beachen och när klockan började närma sig småtimmarna beslutade vi oss för att gå och lägga oss. Hon bodde inte alls långt ifrån vårt hotell och vi passerade det innan vårt hotell. jholme och Anamaria tappade vi bort på vägen, så det var bara jag och Natalia. När vi kom fram till hennes hus började en kort tjej i tjugoårsåldern tjabba med Natalia och till att börja med trodde jag att hon bara skämtade med oss. Dock förstod jag ganska snabbt att någonting var på gång. Hon ville såklart ha pengar. Jag kom då att tänka på att jag hade 6R$ kvar, vilket motsvarar 24SEK, i fickan och tänkte att det är väl lika bra att ge henne lite pengar så inget värre händer. 6R$ var hon tyvärr inte helt nöjd med att få. Jag sa, så gott jag kunde, att jag inte hade några mer pengar. Då pekade hon på min ficka. Hon hade fått syn på att jag hade någonting i min ena byxficka. Tidigare under kvällen hade vi fått var sin lite låda med två chokladpraliner i av hotellet som en nyårspresent. Jag försökte förklara att det bara var choklad och att hon givetvis kunde få den, varpå hon stack ner handen i min ena byxficka och drog fram vår mobiltelefon. – ”Grattis”, tänkte jag och både instinktivt och reflexmässigt tog jag tag i hennes arm och drog henne intill mig och sa på engelska – ”Den där ger du fan i!”. Den här lilla tjejen hade inte varit några som helst problem att ha att göra med – om hon var själv. Nu visade det sig att hon hade kompanjon som hittills stått och tittat på och han var betydligt större än den här lilla tjejen. I samma ögonblick som jag tog tag i armen på tjejen tog killen fram en pistol och höll upp den riktad mot min panna. Det var inte riktigt den vändningen som jag hade väntat mig, så jag släppte såklart tjejen och sa – ”Ok, ok, ok”, och svalde. Utan att egentligen inte riktigt ha fattat vad som hände var tjejen och killen 50-60 meter springandes längre bort på gatan. På vägen hem till hotellet började jag förstå vad det var som hade hänt och jag fick den största adrenalinrusningen jag har fått i hela mitt liv. Det var inte helt lätt att somna med ett hjärta som slår i 200 bpm. Nu gick ju allting bra som tur var och telefonen var den absolut billigaste vi kunde hitta. Så det var ingen större förlust.

Första dagarna av 2010 tillbringade vi, inte helt otippat, på beachen och eftersom vi trivdes så bra beslutade jag och jholme oss för att stanna i Rio tre dagar extra. En utav dessa dagar vigdes åt att åka upp till Corcovado, den stora Jesusstatyn som kanske är den största symbolen för Rio de Janeiro. jholme åkte tyvärr på en släng av magsjuka så jag och Anamarias familj tog en taxi upp till Corcovado. Dock, när vi kom dit hade stället stängt och vi var där med två minuters marginal till stängningen. Universums Sit-Com gjorde sig påmind än en gång. Man kan ju tycka att klåparen till taxichaufför borde ha koll på öppettiderna eftersom han gjorde reklam för paketresor till Corcovado. Vi fick hur som helst bege oss tillbaka, men dock med några stopp på andra toppar för lite fotografering, till Copacabana. Morgonen efter gjorde vi ett nytt försök med Corcovado. Redan på morgonen var det hur mycket folk som helst, men tack vare att jag var där med en Albansk familj gick kön bra mycket snabbare än väntat. Albaner har bra mycket annan syn på det här med att köa, och uppenbarligen brasilianarna också eftersom de accepterade att vi trängde oss. Vyn från Corcovado måste man nästan se med sina egna ögon för att förstå hur fantasisk utsikten är och just i detta ögonblick förstod jag varför Rio de Janeiro kallas ”Cidade Maravilhosa” eller ”The Marvelous City”.

Sockertoppen i bakgrunden och en överdrivet glad gringo i förgrunden.


Corcovado i skymningen.


Mr. Jesus.


Skaplig utsikt.

Vi hann även med en s.k. favela-tour, där vi med jeep begav oss in i den största favelan i Brasilien – Rocinha. Det var också en upplevelse utöver det vanliga. Man har ju hört mycket historier och favelorna och alla brasilianarna som vi har pratat med har totalt dumförklarat oss när vi har sagt att vi ska åka in i Rocinha. I varje favela styr en ”druglord” över precis allt som händer och sker, t.o.m. vilka som åker in i favelan har knarkkungarna koll på. Känner ingen igen dig om du kanallar in i en favela har du förmodligen inte många minuter kvar att leva, då de tror att du är en spion. Nu betalde ju vi för vår favela-tour och de pengarna går ju givetvis till knarkkungarna som en form av beskydd. En favela är alltså en olaglig stad. Bor du i en favela betalar du inte skatt, inte el, inte internet och förmodligen stjäl du av gringos som jag själv. Det är förmodligen inte helt omöjligt att vår mobiltelefon fanns någonstans i Rocinha. Dock finns det givetvis undantag, vilket vi också såg i Rocinha. Rocinha verkade faktiskt vara ett ganska gemytligt ställe och då mer som ett riktigt samhälle där det är jäkligt trångt mellan husen. P.g.a. en liten incident med en krashad buss på den enda vägen genom Rocinha (ja, det finns bara EN väg genom det här myllret av hus som ni ser på bilderna nedan), fick vi gå igenom hela Favelan, vilken inte hör till vanligheterna under sådana här turer. Vi gick alltså från det stället där den övre av bilderna nedan är tagen, genom hela favelan ner till fotbollsplanen som skymtas nere vid höghusen. Då fick man verkligen se hur folket bor på nära håll. Favela-touren är utan tvekan en utav de starkaste upplevelserna hittills här i Brasilien.

På ett av hustaken i Rocinha.


Rocinha.


En väg mellan husen i Rocinha.


Hyfsat trångt.

Efter två veckor i Rio de Janeiro har jag, trots rånet, fått en ny favoritstad och jag vet att jag kommer återvända dit många gånger framöver. Förhoppningsvis till Carnavalen. Min och jholmes plan var att spendera Carnavalen i Salvador i delstaten Bahia som ska vara den absolut bästa Carnavalen i Brasilien. Dock har vi fått reda på priserna och det är verkligen inte billigt och brasilianarna börjar planera sin vistelse i Salvador ett till ett och ett halvt år tidigare. Carnavalen i Rio är betydligt mycket billigare, men baksidan med den är at det är så mycket gringos. Man vill prova på att göra allt som brassarna gör här borta innan man åker hem. Rio de Janeiro kommer jag garanterat att åka till många gånger i framtiden.

Jag hittade den här filmen på YouTube igår. Den visar ganska bra hur omtumlande det kan vara att gå på forboll här i Brasilien. Som en bonus är det så klart Corinthians som spelar samt Corinthians helgalna supporters som sjunger den coolaste klackramsan i historien. Håll till godo och sjung med.

“Aqui tem um bando de loucos… Louco por ti Corinthians…
Aqueles que acham que é pouco… Eu vivo por ti Corinthians…
Eu canto até ficar rouco… eu canto pra te empurrar…
vamos vamos meu Timão, vamos meu Timão… Não Para de Lutar!"

Nu blir det ett besök på Pão de Açúcar (Sockertoppen) här i Rio de Janeiro. Själv ska Svenne-Banan gringon David ta det lite lugnt med solen idag. Efter intensivt läsande i den senaste Dan Brown nere på Copacabanas beach, har jag utan tvekan den rödaste näsan i hela Copacabana.

En liten snutt till som bonus. Är absolut tvungen att posta den också eftersom Corinthians möter jholmes Botafogo. Eller förlåt, Bostafogo.

En liten fundering bara. jholme fick detta meddelande tidigare idag från en tjej i São Paulo. Vad i helvete menar hon?! Jag har hur som helst skrattat gott åt "puss-frasen" (i fet stil).

"kkkkk hi its silly as it is now complicated because
I'm trabalhando.você you traveling?
n if you are traveling, when I get back from the beach
i will without fail be?
kisses in the ass to second = D
Happy new year"

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!!! Hysteriskt roligt...

Eftersom tiden inte riktigt räcker till för att uppdatera bloggen, lägger jag istället upp en liten film från gårdagen då vi var på Estádio do Maracanã och såg Flamengo mot Amigos do Zico. Just det, Zico den gamle storspelaren och nuvarande tränaren hade samlat ihop några gamla vänner för att spela välgörenhetsmatch. Vi konstaterade att Flamengo för dagen hade en hyfsad anfallslinje i Romario, Adriano och Zico. Romario gjorde två mål, Zico tre och Adriano hade fem skott i ramen.

På filmen kan ni se en crazy flamenguista och tillika vår favoritcarioca Eloiza, vars kusin är tillsammans med självaste Romario (STORT!) som gör mål på straff i filmsnutten. Eloiza är hur som helst helt underbar, crazy och fantastiskt kul att hänga med.

Finn ett fel. (Hint: Nedre högra hörnet. Alltså, en gringo med Botafogotröja.)

Nu kanske ni undrar hur jag i hela friden kan stå och se så glad ut i en Flamengomatchtröja. Det är inte så att jag har gett upp Corinthians - tvärt om. I Brasilien är det inte ovanligt att man har två favoritlag och - som i mitt fall - är jag en corinthiano by blood hemma i São Paulo och här i Rio de Janeiro är jag flamenguista. Förhållandet mellan Corinthians och Flamengo är mycket enkelt. När Flamengo är i São Paulo och spelar (mot andra lag än Corinthians) är supporters till Corinthians där och stöttar Flamengo och vice/versa. Eftersom jag tar min roll som Corinthiano på största allvar återfanns jag givetvis på Maracanã iförd Flamengos matchtröja. Viva Rubro-Negro!

Som lite kuriosa kan jag nämna att Flamengo, som är Brasiliens populäraste fotbollslag, har 35 miljoner fans. Ganska svindlande siffra, jag vet. Samt att Corinthians, som är Brasiliens näst populärste klubb, har 32 miljoner fans. Man kan lätt säga att Flamengo och Corinthinas är folkets lag, men även flera kändisars lag. Bl.a. är Brasiliens president Lula samt Formel 1-förarna Ayrton Senna (R.I.P.), Emerson Fittipaldi and Rubens Barrichello fans av Corinthians. Man är i gott sällskap. Minst sagt.

Hur som helst. En längre version kommer senare - men hittills är ölen kall, vädret varmt och vi har inte blivit rånade eller mördade. Dock var det ett mord bakom hotellet i förrgår då en kille blev skjuten utanför vår lokala supermarket. Lite crazy är det allt.

Årets facebook-kommentar från min gode vapendragare jholme angående den inte så levande baratan:

"Wez gots him Davidi!
That exo-skeletal wong dong
is ain´t sho nuff nut gonna mess
with us on our home turf no mo´ gring0!"

Carlos Fuentes och Carlos Fuentes.

I tre månader har jag och jholme varit på brasiliansk mark – bortsett från ett par flygresor. Jag tänkte göra en liten sammanställning över några upptäckter och generella slutsatser som har kommit fram under det senaste kvartalet.


Jag har...

• ...insett att det brasilianska folket är det absolut mest sociala och trevliga folk jag har träffat.
  
  
• ...konstaterat följande: Fem-etta eller bullseye. Kalla det vad ni vill. Den brasilianska kvinnan är en genetisk fullträff.
  
  
• ...märkt att den brasilianska kvinnan inte direkt är blyg av sig.
  
  
• ...fått en rejäl självförtroende-boost. Detta eftersom man tycker det är lite konstigt när man bara har fått ett telefonnummer med sig hem från en shoppingrunda(!) på Shopping Dom Pedro (och då får vi oftast kontaktuppgifter av tjejerna som jobbar i affärerna).
  
  
• ...konstaterat följande: Vill du vara en rockstjärna för en dag, åk till Brasilien.
  
  
• ...har avböjt, vänligt men bestämt, två frierier.
  
  
• ...har gått upp 2kg sedan jag lämnade Sverige och har nu mer en (brutto)vikt på 92kg.
  
  
• ...tack vare Mirella kommit igång med träningen på riktigt för första gången sedan jag muckade från Lumpen och tack vara det, inte varit i bättre form på sex, sju år. Målet är att komma upp i matchvikten 94kg innan hemresa till Suecia.
  
  
• ...fått polisongerna bortrakade av en homosexuell kille vid namn Edison.
  
  
• ...insett att det inte är en bra idé att välja nummer 24 på matchtröjan här i Brasilien.
  
  
• ...köpt min sista madrass det här landet.
  
  
• ...konstaterat att brasilianarna är ett mycket praktiskt lagt folkslag. Varför göra det svårt när man kan göra det lätt (detta är kanske undantaget som bekräftar regeln, eftersom allt i regel är jäkligt onödigt invecklat här)? Istället för att krångla till det med olika etiketter på olika slags gymnastikskor/sneakers kallas alla för – kort och gott – Tennis. Mycket praktiskt.
  
  
• ...fastställt att fotbollen är större än livet självt.
  
  
• ...utsett Amplifer till världens bästa band.
  
  
• ...börjat få abstines efter ’The Octopus’ – ovanstående bands kommande album som börjar likna ’Chinese Democracy’ mer och mer för varje dag som går.
  
  
• ...väntat, just idag, i 13 månader på ’The Octopus’.
  
  
• ...fått krypa till korset för att gratulera Flamengo till ligavinsten.
  
  
• ...mer än en gång uttryckt mig kärlek till Sport Club Corinthians Paulista. Copa Libertadores 2010 kommer gå till Corinthians.
  
  
• ...faktiskt krupit till korset vad det gäller bloggande. Det är faktiskt ganska roligt.

Mic check… one, two, one, two.

Carlos Fuentes med välansat skägg för en gångs skull.

Ok. Long time, no see. Eller nåt. Historien med den trasiga MacBooken blev en långdragen historia som tyvärr inte är slut än. Efter tre besök hos My Store (den lokala Apple-handlaren här i Campinas), samt med en varje gång muntlig försäkran om att det absolut inte var något fel på min hårddisk i min MacBook, fick tillslut den långa gringon vid namn David ett utbrott på personalen på My Store. Detta p.g.a. att två nya killar på affären påstod att hårdisken var – just det – tvärdöd. Fabio, den fullständigt inkompetenta killen som hade haft med min dator att göra, hade hävdat vid varje (åter)besök att det absolut inte var några problem med hårddisken. Jag fick lugna mig en aning när det slog mig att det faktiskt inte var de två nya killarnas fel utan Fabios (den fega jävlen vågade inte ens gå ut och prata med mig, utan smet in bakom disken och gömde sig). Nu när jag äntligen visste vad det var för fel kunde jag äntligen lämna in datorn för reparation. På riktigt den här gången. Dock skulle det ta ca. två veckor för dem att utföra jobbet. – Fine, sa jag, eftersom jag verkligen inte klarar mig utan dator här borta.

Två veckor senare ringer jag till My Store och frågar om jag äntligen kan hämta datorjävlen. Killen på andra sidan linan började genast slingra sig. – Weeell… I tried to call you last week. – Ehhhh… Ok, what’s up? Sa jag och blev genast orolig. – We need a confirmation from you that it is OK for us to replace your harddrive. It will cost you 500R$ (ca. 2000 SEK) and it will take two weeks more to replace it. – YES! Change the damn harddrive! I need it as fast as possible. – Ok, sir. We will call you as soon as your computer is ready.

Två veckor senare (denna vecka). Datorn skulle ha varit klar att hämta nu i måndags, så redan i lördags ringde jag upp My Store bara för att få en bekräftelse på att datorn var på gång att bli klar. Svaret jag fick var: – Sure, the harddrive arrives on Monday, so you can pick up your computer on Tuesday. – Beleza, bara en dag senare än de sade innan. Inte illa! Tänkte jag.

För att vara på den säkra sidan, ringde jag upp My Store på eftermiddagen igår (tisdag) för att dubbelkolla med Fabio & Co. Jag insåg direkt att något var på tok när jag ringde. – Your harddrive has not arrived yet. It is probably stuck in customs. It is not our fault. – WTF!? Jag fullständigt exploderade. Det är sådana här tillfällen som gör att man kan börja tro på Gud. Någonstans måste ju någon skratta åt en (och då räknas inte jholme in).

Så nu sitter jag här i Campinas och ska strax ge mig på rapportskrivandet ordentligt eftersom vi avslutar testen i labbet imorgon – utan dator. Jag är en sit-com för universum. Eller nåt.

Ok. Nog om den förbannade datorn.

Sedan förra inlägget har det hänt MYCKET. Som jag skrev åkte vi till São Paulo över en helg för att träffa Maria-Clara & Co. Maria-Clara som för övrigt är engelskalärare åt Igor Cavaleras barn. Hur stort är inte det? För dem som inte är så bevandrade inom rockmusiken kan jag berätta att det trummisen i Brasiliens stolthet Sepultura. Åter igen… STORT! I São Paulo besökte vi museer, restauranger och hälsade på hos Natalias och Maria-Claras familjer. Fantastiskt trevliga och snälla personer som gav oss tak över huvudet. Trippen avslutades med en fotbollsmatch på Morumbi-stadion där São Paulo mötte Vítoria. Trots att jag är Corinthiano by blood nu för tiden och då givetvis tillika ärkefiende till São Paulo, ryktes jag med i den fantastiska stämningen. Matchen vanns av São Paulo med 2-0 och alla (t.o.m. jag, Natalia och jholme som håller på andra lag) var mycket nöjda och belåtna. Dock med ganska hesa röster efteråt.

Maria-Clara, Natalia och Carlos Fuentes. Taggade.

Helgen efter trippen till São Paulo begav vi oss till Minas Gerais, som är grannstaten till São Paulo och som är känd för sin underbara natur och vackra kvinnor. Anledningen till att vi åkte dit, var inte bara kvinnorna (tro det eller ej) utan Natalias moster äger ett hotell i staden Monte Sião. Där tittade vi på den fantastiska naturen, som påminde om en korsning faderlandet (Dalarna) och Fangorn Forest i Sagan om ringen. Vi hade en även en jäkligt rolig sejour vid karaokemaskinen på hotellet. Jag och jholme gick loss med en låt av The Animals och gick mycket starkt vidare och sjöng My Sharona. Denna två man starka gringoduo avslutade sedan hela sejouren, med ett antal brasilianska Brahma under västen, med att damma av Kansas gamla dänga Dust In The Wind och succén var fullbordad. Efter karaokesuccén begav vi oss till en stor nattklubb där det endast spelades sertanejo och då ett liveband (den form av brasiliansk country som jag har skrivit om tidigare). Jag är fortfarande inte speciellt imponerad av den musikgenren. Dock var det ganska intressant att se hur komplett galna folket i publiken blev när dessa killar klev ut på scenen. Det var mycket märkligt att stå och titta på när ett band spelar totalt okända låtar (för mig) och publiken blir som tokiga och kan varenda text utantill. Och då var det faktiskt – i runda slängar – ca. 1000 personer i publiken. Dock skulle det nog vara samma sak för en brasse om han/hon går på en konsert med Håkan Hellström i Sverige. I och för sig skulle jag nog stå och titta på med samma tankar i huvudet på en Håkan Hellström-konsert som på en sertanejokonsert i Minas Gerais. – Hur i hela friden kan man tycka att det här är bra? Kvällen blev hur som helst väldigt lyckad och vi hade väldigt roligt. Kvällen toppades när några killar rev sönder rekvisitan inne i lokan (vilken bestod av stora träbalkar) och använde dessa som tillhyggen i ett gigantiskt slagsmål som hade platsat i vilken westernfilm som helst. Det blev verkligen dags för gringosarna att hålla låg profil inne på klubben. När jag ändå är igång måste jag givetvis hylla killen på nattklubben som hade orangefärgat linne, orangerutiga brallor samt orangefärgade foppatofflor. Vilken kung! Han ägde verkligen stället. jholme kostade även på sig att bli jäkligt sjuk under resan till Minas Gerais.

Carlos Fuentes & Carlos Fuentes i högform. My, my, my, my, my Sharona!

Det verkar som att det enda som är värt att skriva om, är det som händer under helgerna. Så jag fortsätter i den stilen. I veckorna häckar vi endast på labbet och på gymmet. Inte så intressant…

Helgen efter vår weekend i Minas Gerais kom Maria-Clara och Larissa till Campinas på lördagen. På fredagen var vi ute på en jäkla baluns med två amigos. Det blev verkligen en ”Guys’ night out”. Det var Manuel, en portugisisk kille som pluggar här i Campinas och som vi mötte genom Daniell samt Adriano, en kille som vi har snackat lite med på gymmet. Det blev som sagt en jäkla rolig kväll. Vi betade av bar efter bar och hamnade till slut på en nattklubb som heter Cubo. Där fick någon den briljanta idén att beställa in ett helrör Finlandia (som inte kostar någonting här borta… nästan i alla fall) klockan fem på natten. Och då var den flaskan beställd utan groggvirke. Tack gode Gud att jag hade förnuft nog att inte dricka något av det. jholme däremot, tillbringade hela natten, eller rättare sagt det som var kvar av morgonen sovandes i sin jättestora, gula puff. Det var sannerligen en ganska rolig syn som mötte mig när vaknade dagen efter. jholme sovandes i sin puff och bredvid låg en död barata med benen i luften. Kodak moment! Jag var givetvis tvungen att föreviga synen. Se nedan.

Sleeping beauties. Observera Baratan på den översta bilden intill min svarta puff.

Dagen efter vår ”Guys’ night out” hade inte jholme en av sina bättre dagar. Dock fick han givetvis tvinga sig upp eftersom Maria-Clara och Larissa skulle komma på besök. Även denna helg stod fotboll på schemat. Och det var inte vilken match som helst som skulle spelas i Campinas. Det blev matchtröja på, och inte vilken matchtröja som helst - #9 Ronaldo, eftersom det var Ronaldo och Corinthians som skulle ta emot Flamengo här i Campinas. Flamengo hade förmodligen betalat en slant till Corinthians för att flytta matchen och förmodligen hade dom även betalat en ganska stor slant till domaren eftersom han dömde bort Corinthians helt och hållet. Det var minst sagt lynchstämning på läktaren och vi lärde oss en jäkligt rolig ramsa – ”Ey Juiz! Vai tomar no cú!” – som skanderades av hela arenan. Ramsan skulle kunna översättas till ”Ey referee! Go to mans ass!”. Hysteriskt kul! Hur som helst blev matchen lite av ett antiklimax eftersom vi hade sett fram emot att se duellernas duell. De två största profilerna i brasilianska ligan skulle ställas emot varandra. Zlatans gamla kollega, Adriano mot tidernas bästa fotbollspelare, Ronaldo. Dock kom inte Adriano till spel p.g.a. blåsor på fötterna (!!!) samt att Ronaldo klev av skadad efter 30-40 minuter. Trots att Corinthians torskade med 2-0, blev matchen en riktig höjdare. Corinthians har inte bara väldens snyggaste klubbmärke, utan värdens, absolut coolaste ramsor.

Ronaldo: längst till höger.

Måndagen efter denna helg fick vi besök av en gringo från Sverige. Ola, vilken kan titulera sig ännu mer gringo än både mig och jholme (enligt Natalias utsago), tittade förbi efter att ha varit på konferens i Buenos Aires samt att ha tagit en veckas promenad nere i Patagonien. Eftersom vi fick sådant fint besök bestämde jag och jholme oss för att ligga lite lågt med jobbet i labbet under denna vecka. Så vi drog helt enkelt till Guarujá igen där vi fick låna Maria-Claras lägenhet. Så vi tog oss iväg kl. 4 på natten mellan måndagen och tisdagen och anlände i Guarujá vid tio-, elvatiden. Dock hamnade vi i ett regnoväder (som var det första i en lång rad regnoväder som drabbat São Paulo de senaste veckorna). Dagarna efter blev vädret bra mycket bättre och vi kunde ligga på beachen och ha det gott. På beachen träffade vi Flabiola (som efter detta kommer att gå under namnet Surfer Girl), en tjej som bodde i Guarujá. Det enda Surfer Gril gjorde (gör) om dagarna, var att surfa. Hon var fantastiskt trevlig och en tvättäkta bohem ut i fingertopparna. Vi hade väldigt långa diskussioner om alla världens problem, surfing (givetvis) och även snowboard och liknande sporter. Eftersom vi var i Guarujá endast under vardagar den här gången var vi så gott som själva på beachen, bortsett från några enstaka surfare. På fredagen begav vi oss tillbaka mot São Paulo och vi tog avsked av Ola på den gigantiska bussterminalen Tiete. Tusen tack för besöket Ola!

Det är inte bara Carlos Fuentes som gillar Ronaldo.


Två gringos som har hittat något suspekt i sanden.


Ett äventyr som slutade med...


...ett dopp i vattnet och ett skrubbat knä. Carlos Fuentes skyller på Skol.

Denna fredag blev en av de mest jäktiga dagarna hittills härborta. När vi kom tillbaka till Campinas svidade vi om från de svettiga kläderna till dansskorna och resten av outfiten till en riktigt lyckad utekväll. Det var dags för en fest för alla som går på vårt gym, Tribos do Corpo. Vi var även tvungna att packa eftersom vi var tvungna att ta en taxi kl. 5 på natten till flygplatsen i Campinas direkt från nattklubben Shiva (där festen skulle vara) för att sedan flyga till Recife, via Brasilia. En flygning som, vad jag tippar, motsvarar en flygning från Stockholm till Egypten, Iran, Kazakstan eller något annat land på det avståndet. Man blir lite avståndsblind när landet är så pass stort som Brasilien är. Recife ligger nämligen i nordöstra Brasilien och just där skall de vackraste stränderna i hela Brasilien finnas. Festen blev en riktig hit. Alla de grymt roliga människorna från gymmet var där och gjorde kvällen oförglömlig. Riktigt så rolig blev inte resan till Recife. Jag har faktiskt inte så mycket till minne av flygningen mellan Campinas och Brasilia eftersom jag var halvt sovande hela vägen. Det jag minns är att Brasilias flygplats är den mest kaotiska flygplatser jag har varit på i hela mitt liv. Universums sit-com gjorde sig påmind än en gång, med på något sätt kom vi med flyget till Recife.

Paulo The Trainer & Carlos Fuentes at Shiva.


Carlos Fuentes & Adriano the Doctor at Shiva.

Väl framme i Recife intog jag och jholme föda genom en grymt osmaklig Pasta Bolognese, samtidigt som vår telefon fuckade ur. Universums sit-com någon? Efter en halvtimme dykte våra två amigas, Natalia och Suelen, upp och vi begav oss mot hotellet. Natalia och Suelen flög via Belo Horizonte i Minas Gerais och inte via Brasilia som vi gjorde. Jag och jholme intog snabbt platsen i solstolarna på stranden precis utanför hotellet när Natalia och Suelen gick efter någonting att äta. Under eftermiddagen satt jag och jholme och tog igen oss så mycket som vi kunde, eftersom tjejerna hade planerat att vi skulle åka till Porto de Galinhas. Vilket skall vara ett av det vackraste ställena i hela Brasilien.

Carlos Fuentes var mycket nöjd med utsikten.

På kvällen fick vi assistans av en kille på hotellet som hjälpte oss med hur vi skulle ta oss till Porto de Galinhas. Vi fick instruktioner om att ta två bussar och det skulle vara, citat: ”inga problem”. Den första bussen vi tog likt man gjorde i Turkiet och andra medelhavsländer för ett antal år sedan, alltså en s.k. Dolmus, eller med andra ord en liten minibuss. Nostalgi, minst sagt. På den lilla bussen fick vi instruktioner av en kille som sa: – Här ska ni hoppa av! Ok, tänkte vi och hoppade av utan att vi egentligen tänkte oss för. Problemet var nu att vi inte hade en aning om var vi befann oss. Som om inte det var problem nog, befann vi oss mitt i en Favela. Alltså, en kåkstad som ligger utanför den riktiga stadskärnan. De mest kända favelorna är förmodligen de i Rio de Janeiro, där de är så gott som helt oberoende städer i staden. I dessa är det knarkkungarna som styr och givetvis är det helt livsfarligt för gringos att befinna sig i dessa. Jag och jholme, lagom naiva och oförstående, kunde inte riktigt begripa varför Natalia och Suelen var livrädda. Vi förstod i alla fall, med tanke på hur alla tittade på oss, att alla invånarna tyckte att det var jäkligt märkligt att två gringos och två uppiffade São Paulistas knallade runt i deras hood. Dock, efter mycket om och men hittade vi tillslut fram till bussen utan att bli mördade och heller inte ens rånade. Det är väl bara att tacka de högre makterna som för en gångs skull var på ens sida.

Bussen blev dock ingen riktig höjdare. Jag och jholme fick stå två och en halv timme innan vi var framme. Och då var klockan nästan midnatt. Så det blev en ganska sen middag. Det där med ”inga problem att ta bussen” som killen på hotellet hävdade, har en liten annan innebörd än vad man är van med hemma i Sverige. Med det är också det som är tjusningen med det här landet.

Natalia, Carlos Fuentes (50 Cent-style) & Suelen på bussen till Porto de Galinhas.

Dagen efter åkte vi till Porto de Galinhas igen (det var betydligt smidigare att ta en turistbuss), men denna gång för att dyka i s.k. piscinas, eller man skulle kunna kalla det ”naturliga pooler”. Det var alltså korallrev som bildat naturliga pooler intill stranden och där vi hyrde gastuber och dykte bland dem. Helt fantastisk upplevelse! De andra dagarna låg vi på stranden och tog det lugnt och åt väldigt god mat. Porto de Galinhas, the place to be! När vi inte låg vid stranden hängde vi vid poolen vid hotellet och satte upp allt på rummet i riktig turistanda. Allt, som från början var väldigt billigt, blev ännu billigare när vi checkade ut. Jag och jholme hade varit lagom dryga när vi skrev på alla kvitton (för att sätta upp öl och dylikt på rummet) och undertecknade dessa med ”Carlos Fuentes”. Vilken nu mera är vårt alter ego. Bingo!

Carlos Fuentes beskådar Porto de Galinhas.


Porto de Galinhas.


Natalinha Favelinha.


El Suelenon.

 
Carlos Fuentes i sungas och Carlos Fuentes i bermudas in action.

The Beach Boys - Carlos Fuentes och Carlos Fuentes.

Caramba! Det där blev väldigt långt, men jag hade glömt bort hur kul det är att skriva av sig lite emellan åt. Jag ska försöka lägga beslag på jholmes dator vid något annat tillfälle också.

Just nu: 23 kills!

---

Carlos Fuentes.