davidhs - ordem e progresso

Well well well... Nu är det verkligen dags att jag tar mig tid att skriva lite.

jholme sover.

Just i detta nu ligger jholme och sover under sin madrass (se bilden ovan) av någon outgrundlig anledning. Detta innebär ett utmärkt tillfälle att lägga beslag på jholmes dator. Som ni kanske förstår har jag fortfarande ingen dator, utan det verkar inte bättre än att jag får klara mig utan tills vi åker hem (om nu inte vår amigo Humberto lyckas få tag på en som jag kan låna).

Hur som helst. We are back in the C to the A to the M to the P to the I to the N to the A to the S – Campinas. And it's officially kickin'! Jag har fått i uppdrag av vår favoritcarioca Eloiza att jobba på min blackness eftersom vi skall starta en R&B-grupp som endast skall spela hyllningslåtar till Flamengo. Det låter som ett omöjligt uppdrag eftersom jag är en rock n' roll-guy, jag vet, men en wigger har jag alltid varit så jag skall göra mitt yttersta för att väcka gangsterrapparen inom mig. Booyaa!

Det var ett lite sidospår. Hur som helst (igen) är vi tillbaka i Campinas efter två helt fantastiska veckor i Cidade Maravilhosa – Rio de Janeiro. Vi anlände till ett regnigt São Paulo den 6:e januari efter en nattlig bussresa. När vi anlände till Campinas sade min hals ifrån och jag blev sängliggande i nästa en hel vecka. Det var en jäkligt märklig åkomma som jag åkte på; fruktansvärd halvont, men ingen feber. Som tur var, är vår amigo Adriano så gott som färdigutbildad läkare och hjälpsam som han är, tog han med mig till akuten där jag fick en spruta ren paracetamol mot smärtan. Adriano var mer än glad att hjälpa till eftersom han annars skulle ha tillbringat eftermiddagen med att undersöka kvinnor med sexuellt överförbara sjukdomar. Man kan väl säga att han var mer än nöjd över att får lämna över det jobbet till en kollega. Jag skojade lite med Adriano och sa att det där måste vara baksidan med att vara läkare. Dock höll Adriano inte med. Baksidan var givetvis att undersöka män med samma slags sjukdomar. Förmodligen är det därför Adriano siktar på att bli plastikkirurg.

I rain São Paulo.

Jag var lite inne på att det är regnigt här i São Paulo. Just i år är det tydligen extremt mycket regn. För en svenne-banan-gringo som jag själv är det ganska anmärkningsvärt hur vädret skiftar här borta. Under dagarna är det jäkligt varmt och pressande sol. Temperaturerna kan ligga runt 35-40 grader när det är som varmast under dagen. Sedan runt 18-, 19-tiden kommer en rejäl skur som håller på i 10-15 minuter. Sedan lättar det upp som att ingenting har hänt. I lördags kom ett rejält oväder som avslutade sin tripp över Campinas med att slå ner en blixt i vårt hus, vilket resulterade i ett antal strömlösa timmar samt tre, fyra dagar utan internet. Just i det ögonblick då blixten slog ner, trodde både jag och jholme att huset skulle braka ihop. Apropå vädret, så köpte jag den här t-shirten (se ovan) innan vi åkte till Rio. Jag kan lugnt säga att den har gjort succé bland både Cariocas (folk från Rio-trakten) samt Paulistas (folk från São Paulo).

Nog om vädret. Vi åkte med nattbuss till Rio den 21 december och anlände i Rio den 22:a på morgonen. Vår übersnälla amiga Natalinha körde oss till bussterminalen. När Natalihna hämtade upp oss kom hon in till vår lägenhet i ca. en timme. Det var tydligen nog för att en bandit skulle hinna slå in rutan och sno bilstereon samt några andra småsaker (bl.a. Natalinhas parfym). Första dagen i Rio gjorde vi inte speciellt mycket. Vi slappade mest på stranden och drack en och en annan öl. Både jag och jholme var bra slitna efter bussresan.

Oscar Niemeyers Museum of Contemporary Art.


William Shatner?


Hela gänget minus jholme.


jholme, Aikena, Eloiza och Aizhan.

De första dagarna hängde vi mest med Eloiza och gjorde några utflykter runt om Rio. Eloiza hade två kazakstanska kompisar, som tillvardags pluggar i Los Angeles, på besök. Dom hängde givetvis med också.  Det blev utflykter med båt till Niterói samt Paquetá. I Niterói, som är en stad som ligger intill Rio de Janeiro som man kan ta sig till med bil över en gigantiskt bro, eller som vi tog oss dit – med båt. Där besökte vi Oscar Niemeyers berömda Museum of Contemporary Art. En byggnad som påminner väldigt mycket om ett UFO och när man står inne i byggnaden så påminner hela kalaset om kommandobryggan på Enterprise i Star Trek. Coolt, minst sagt. Senare samma dag tog vi en annan färja till ön Paquetá, vilket är en liten ö med mycket små och gamla byggnader och fantastisk natur.

Paquetá.


Indiana Speedos eller förlåt, jholme på äventyr på Paquetá.

Det är inte helt lätt att hålla isär dagarna den första veckan vi tillbringade i Rio. En kväll vigdes i alla fall åt att åka till Lapa där vi gick på en tvättäkta ”Funk-fest”, vilket var en jäkla upplevelse. Det var Eloiza, Anamaria (en albansk tjej som vi träffade på stranden i Copacabana) samt Eloizas kusin med vänner. Och jag och jholme förstås.

Lapa.


Samba på Funkfesten.

Funkmusiken här i Brasilien var inte riktigt vad jag väntade mig. Funk för mig är någon form av mer rytmbaserad jazz. Dock, här i Brasilien är funk, musik som ursprungligen kommer från favelorna. En ganska välkänd funklåt är den här (se nedan), som var en riktigt sommarplåga hemma i Sverige.

Det är inte många som vet att den här låten är ursprungligen väldigt gammal och i originalversionen, som är förbjuden (jag vet dock inte om det här är originalversionen), uppmanar till krig mellan de olika favelorna. Texten uppmanar de rivaliserande gängen/knarkkungarna att ”komma och ta med vapen” samt att ”man inte rädd” osv. Förutom våld, handlar funklåtarna mycket om sex och det återspeglar sig verkligen i hur man dansar. Och då speciellt hur tjejerna dansar. Det skulle vara en underdrift om jag sa att jag och jholme trivdes på dansgolvet. Det spelades inte bara funk på stället, som förövrigt var gigantiskt, utan även samba, certanejo och salsa. Kvällen blev jäkligt lyckad och minnesvärd.

Innan jag fortsätter måste jag verkligen kommentera brasilianska MTV. Jag har länge hävdat att Sverige (efter Tyskland) har världens näst sämsta musiksmak. Efter att ha haft morgon-TV med brasilianska MTV i två veckor kan jag säga att jag ganska snabbt förstod att jag hela tiden har varit rätt ute. I Brasilien – på MTV – spelas faktiskt musik av människor som har talang. Tro det eller ej. I Sverige får man stå ut med Basshunter, Günter eller Star Pilots. I Brasilien kan man njuta av låtar som Pretty Noose av Soundgarden, Tommy the Cat och My Name Is Mud av Primus och alla möjliga låtar av Alice in Chains, Pantera, The Who och Led Zeppelin. Ok, nu ska sluta vara en besserwisser och nörd och fortsätta. Förresten, när jag är inne på brasiliansk TV måste jag givetvis nämna att Arn gick på filmkanalerna. Både jag och jholme blev lovligt förvånade när vi slog på TV:n och det första som dyker upp är Sven-Bertil Taube - pratandes svenska. Galet.

Morgonmusik i Copacabana.

Varje dag tillbringade vi på stranden och blev väldigt goda vänner med ett par som hade ett litet partytält där vi kunde hyra solstolar och köpa öl. Namnet på tältet var VIP, eller som det uttalas på portugisiska VIPI, på samma sätt som att David uttalas Davidi. Varje dag vi kom ner på stranden ropade killen som ägde tältet – ”Oi Davidi!” och vi fick stolar direkt samt varsin öl. Skol till David. Itaipava till jholme.

Hela vistelsen i Rio gick överlag hur bra som helst, dock under första veckan blev en person mördad bakom hotellet intill vårt snabbköp. Man har hört flera gånger att vi gringos måste vara försiktiga i Rio och då fick man sig en tankeställare. Minst sagt. Dock glömmer en gringo ganska fort, så det gick inte många dagar innan jag stod öga mot öga med en pistolmynning och blev rånad. Det kommer jag dock till lite senare.

Julafton i Rio de Janeiro. Lagom mysig, som jholme skulle ha sagt.

Julafton i Rio var inte direkt en höjdare. Hela Copacabana var i stort sett tomt och jag och jholme kunde inte göra annat än att gå runt på olika hotellbarer och dricka öl. Dessa var givetvis var tomma. När man sedan pratade med familjen via Skype och web-kamera fick man hemlängtan för första gången sedan man kom till Brasilien.

Under mellandagarna hann vi också med ett besök på Pão de Açúcar (Sugar Loaf eller Sockertoppen på engelska och svenska). Vi fick en jäkligt trevlig överraskning när Natialinha ringde och sa att hon var i Leblon, en del av den fantastiska beachen Ipanema i Rio. Detta resulterade i att det blev ett stort sällskap då jag och jholme åkte tillsammans med Anamarias och Natalinhas familj till Pão de Açúcar. Två gringos från Sverige, en gringofamilj från Albanien samt en tvättäkta brassefamilj (med italienskt påbrå) från São Paulo. Hyfsad mix. I alla fall, Pão de Açúcar är en gigantiska klippa som sticker upp ur vattnet mellan stadsdelarna Botafogo och Copacabana. Och för att ta sig upp på toppen måste man ta en linbana och utsikten från toppen var helt fantastisk.

Linbanan upp till The Sugar Loaf.


Flamengo i bakgrunden.


Vårt kära hem, Copacabana.

Nyårsafton i Rio de Janeiro är ju någonting man har hört talas om hemma i Sverige och det var precis lika galet och roligt som man hade väntat sig. Om inte ännu roligare än vad vi hade väntat oss. Kvällen började med en rejäl fest på vårt hotell där vi hade fri bar och fri mat (nåja, tilltugg). Jag och jholme hade väntat oss en rejälv buffé, men icke. Jag måste då nämna att vi betalde 250R$, vilket motsvarar 1000SEK. Det kanske inte var riktigt värt dom pengarna. Hur som helst var festen jäkligt rolig och vi körde ”Conga-line” hela kvällen iklädda plastslipsar och Hula-Hulahalsband.

Conga för hela slanten!


Lagom mysig, som jholme skulle ha sagt.

Under festen blev både jag och jholme blev rejält uppvaktade av ett gäng medelålders män. När dansen hade tagit rejäl fart inne på hotellet kom en lång, smal brasse med långt krulligt hår (kunde faktasikt ha varit Ronaldinhos okända kusin) fram till mig och sa –”Play with me!”. Jag fick, som så många gånger tidigare, tacka nej till erbjudandet varpå killen ramlar ihop och sätter sig på ändan och börjar gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra, så den spontana reaktionen blev att jag och jholme vek oss av skratt. Inte speciellt snyggt, jag vet, men det såg hysteriskt roligt ut.

När klockan började närma sig tolvslaget begav vi oss ut på beachen tillsammans med två miljoner (!!!) andra människor. Det var verkligen en upplevelse att bara gå omkring på beachen i Copacabana och mingla. Det alla väntade på var såklart fyrverkerierna. Dessa hade börjat riggas utanför kusten flera dagar innan på fem-sex stycken stora oljepråmar. Fyrverkeriet som sedan avfyrades är utantvekan det största och häftigaste fyrverkeri jag har sett.

Två miljoner människor på en och samma beach.


Grymma fyrverkerier. Obs: Lyxkryssningsfartygen ligger på rad för att se fyrverkeriet.

Efter fyrverkeriet bestämde jag mig för att begrava mina favoritskor. Som för övrigt hade gjort sitt för länge sedan. Brassarna håller på mycket med svart-magi och dylikt eftersom många följer spirituella religioner som härstammar från Afrika. Jag tänkte att jag givetvis måste ta seden dit jag kommer. Så, för att få ett så bra nytt decennium som möjligt begravde jag mina favoritskor som ett offer till de högre makterna. Hur som helst, lät det i alla fall jäkligt bra att göra det. Men starten på det nya decenniet kunde ha börjat bättre.

Vi träffade en tjej som också hette Natalia från Brasiliens huvudstad, Brasilia på beachen och när klockan började närma sig småtimmarna beslutade vi oss för att gå och lägga oss. Hon bodde inte alls långt ifrån vårt hotell och vi passerade det innan vårt hotell. jholme och Anamaria tappade vi bort på vägen, så det var bara jag och Natalia. När vi kom fram till hennes hus började en kort tjej i tjugoårsåldern tjabba med Natalia och till att börja med trodde jag att hon bara skämtade med oss. Dock förstod jag ganska snabbt att någonting var på gång. Hon ville såklart ha pengar. Jag kom då att tänka på att jag hade 6R$ kvar, vilket motsvarar 24SEK, i fickan och tänkte att det är väl lika bra att ge henne lite pengar så inget värre händer. 6R$ var hon tyvärr inte helt nöjd med att få. Jag sa, så gott jag kunde, att jag inte hade några mer pengar. Då pekade hon på min ficka. Hon hade fått syn på att jag hade någonting i min ena byxficka. Tidigare under kvällen hade vi fått var sin lite låda med två chokladpraliner i av hotellet som en nyårspresent. Jag försökte förklara att det bara var choklad och att hon givetvis kunde få den, varpå hon stack ner handen i min ena byxficka och drog fram vår mobiltelefon. – ”Grattis”, tänkte jag och både instinktivt och reflexmässigt tog jag tag i hennes arm och drog henne intill mig och sa på engelska – ”Den där ger du fan i!”. Den här lilla tjejen hade inte varit några som helst problem att ha att göra med – om hon var själv. Nu visade det sig att hon hade kompanjon som hittills stått och tittat på och han var betydligt större än den här lilla tjejen. I samma ögonblick som jag tog tag i armen på tjejen tog killen fram en pistol och höll upp den riktad mot min panna. Det var inte riktigt den vändningen som jag hade väntat mig, så jag släppte såklart tjejen och sa – ”Ok, ok, ok”, och svalde. Utan att egentligen inte riktigt ha fattat vad som hände var tjejen och killen 50-60 meter springandes längre bort på gatan. På vägen hem till hotellet började jag förstå vad det var som hade hänt och jag fick den största adrenalinrusningen jag har fått i hela mitt liv. Det var inte helt lätt att somna med ett hjärta som slår i 200 bpm. Nu gick ju allting bra som tur var och telefonen var den absolut billigaste vi kunde hitta. Så det var ingen större förlust.

Första dagarna av 2010 tillbringade vi, inte helt otippat, på beachen och eftersom vi trivdes så bra beslutade jag och jholme oss för att stanna i Rio tre dagar extra. En utav dessa dagar vigdes åt att åka upp till Corcovado, den stora Jesusstatyn som kanske är den största symbolen för Rio de Janeiro. jholme åkte tyvärr på en släng av magsjuka så jag och Anamarias familj tog en taxi upp till Corcovado. Dock, när vi kom dit hade stället stängt och vi var där med två minuters marginal till stängningen. Universums Sit-Com gjorde sig påmind än en gång. Man kan ju tycka att klåparen till taxichaufför borde ha koll på öppettiderna eftersom han gjorde reklam för paketresor till Corcovado. Vi fick hur som helst bege oss tillbaka, men dock med några stopp på andra toppar för lite fotografering, till Copacabana. Morgonen efter gjorde vi ett nytt försök med Corcovado. Redan på morgonen var det hur mycket folk som helst, men tack vare att jag var där med en Albansk familj gick kön bra mycket snabbare än väntat. Albaner har bra mycket annan syn på det här med att köa, och uppenbarligen brasilianarna också eftersom de accepterade att vi trängde oss. Vyn från Corcovado måste man nästan se med sina egna ögon för att förstå hur fantasisk utsikten är och just i detta ögonblick förstod jag varför Rio de Janeiro kallas ”Cidade Maravilhosa” eller ”The Marvelous City”.

Sockertoppen i bakgrunden och en överdrivet glad gringo i förgrunden.


Corcovado i skymningen.


Mr. Jesus.


Skaplig utsikt.

Vi hann även med en s.k. favela-tour, där vi med jeep begav oss in i den största favelan i Brasilien – Rocinha. Det var också en upplevelse utöver det vanliga. Man har ju hört mycket historier och favelorna och alla brasilianarna som vi har pratat med har totalt dumförklarat oss när vi har sagt att vi ska åka in i Rocinha. I varje favela styr en ”druglord” över precis allt som händer och sker, t.o.m. vilka som åker in i favelan har knarkkungarna koll på. Känner ingen igen dig om du kanallar in i en favela har du förmodligen inte många minuter kvar att leva, då de tror att du är en spion. Nu betalde ju vi för vår favela-tour och de pengarna går ju givetvis till knarkkungarna som en form av beskydd. En favela är alltså en olaglig stad. Bor du i en favela betalar du inte skatt, inte el, inte internet och förmodligen stjäl du av gringos som jag själv. Det är förmodligen inte helt omöjligt att vår mobiltelefon fanns någonstans i Rocinha. Dock finns det givetvis undantag, vilket vi också såg i Rocinha. Rocinha verkade faktiskt vara ett ganska gemytligt ställe och då mer som ett riktigt samhälle där det är jäkligt trångt mellan husen. P.g.a. en liten incident med en krashad buss på den enda vägen genom Rocinha (ja, det finns bara EN väg genom det här myllret av hus som ni ser på bilderna nedan), fick vi gå igenom hela Favelan, vilken inte hör till vanligheterna under sådana här turer. Vi gick alltså från det stället där den övre av bilderna nedan är tagen, genom hela favelan ner till fotbollsplanen som skymtas nere vid höghusen. Då fick man verkligen se hur folket bor på nära håll. Favela-touren är utan tvekan en utav de starkaste upplevelserna hittills här i Brasilien.

På ett av hustaken i Rocinha.


Rocinha.


En väg mellan husen i Rocinha.


Hyfsat trångt.

Efter två veckor i Rio de Janeiro har jag, trots rånet, fått en ny favoritstad och jag vet att jag kommer återvända dit många gånger framöver. Förhoppningsvis till Carnavalen. Min och jholmes plan var att spendera Carnavalen i Salvador i delstaten Bahia som ska vara den absolut bästa Carnavalen i Brasilien. Dock har vi fått reda på priserna och det är verkligen inte billigt och brasilianarna börjar planera sin vistelse i Salvador ett till ett och ett halvt år tidigare. Carnavalen i Rio är betydligt mycket billigare, men baksidan med den är at det är så mycket gringos. Man vill prova på att göra allt som brassarna gör här borta innan man åker hem. Rio de Janeiro kommer jag garanterat att åka till många gånger i framtiden.